Thursday, 13 September 2012

En Dior eller två

Det började ganska oskyldigt. Jag tänkte mig att vårens projekt skulle vara en klänning med trekvartsärm, snäv men djup ringning och vidd i kjolen. Jag visade skräddare M några bilder, och helt plötsligt stod vackra vackra La Cigale som förebild, med kimonoärm och intrikat skärning i livet.
La Cigale, från höst-vinterkollektionen 1952-1953, av Christian Dior. Från boken 100 Dresses.
Fast skärningen i kjolen är minst sagt lustig, så där fick en annan Dior-modell vara förebild.
Escarlate från 1955. Fast minus rosett... Från boken The Golden Age of Couture. (Klänningen är klarröd!)
Jag konstruerade mönster och jag vet faktiskt inte vem som blev mest förvånad; jag eller skräddare M för toille nummer 1 satt nästan som den skulle. Vi korrigerade lite, och toille nummer 2 satt som en smäck.

Jag hade ett tyg som snälla syster köpt till mig i Shanghai, ett glänsade silvergrått tyg med jättevackert fall. Men ytterst oklart vilket material det egentligen är av - det tålde försiktig maskintvätt men krympte 10%, och när man eldar lite på det blir det en svart hård klump... Inte helt ultimat med andra ord - framförallt eftersom det har varit helt omöjligt att pressa.
De minst sagt udda delarna av livet...
I alla fall, efter tillskärning var det dags att prova. Den satt inte som en smäck. Det tog åtskilliga timmar att först släppa ut i sömmarna och sen ta in igen någon annanstans för att få den att sitta som toillen. Och tyget var verkligen inte samarbetsvilligt... Jag tog raskt beslutet att inte fodra livet av den enkla anledningen att vi aldrig skulle kunna få till rätt passform på ett liv till. Skräddare M stödde mig i detta.
Detalj av livet på den färdiga klänningen.
Dags att ta sig an kjolen, som draperades och veckades och draperades och veckades och dessa veck kunde bara inte bli parallella med sömmarna i livet.
Tygmängderna till kjolen.
Klänningen lämnades åt sitt öde under sommaren, och satt mest på provdockan och gav mig dåligt samvete. Istället sydde jag empirklänningar och brudklänningar och broderade paljetter. Terminsstart började närma sig och dessutom fick jag frågan om jag inte ville delta i Kulturnatten med en klänning. Jojomen, det klart jag vill. Det var den sparken i ändan som behövdes för att sätta igång igen. Provade in livet, kortade ärmarna till trekvartslängd och gjorde dem så snäva som möjligt (man ska kunna rätta till en hatt, men inte så mycket mer än så...) Draperade om kjolen för femtioelfte gången och var under en förmiddag färdiga att elda upp den, för när jag väl matchat vecken och sömmarna och både nålat och tråcklat så gled det där tyget ändå iväg några förargliga millimeter. Till sist gick det ändå, och jag kunde ägna mig åt slutfiffet - blixtlås, hyskor både i midja och nacke, handsydda fållar i både ärm och kjol, skärp, Stina P-etiketten...

(Här kommer nog en bild på allt det där fixet inuti - men just nu är klänningen i Lund och inte möjlig att fotografera!)

För att få Dior-vidden krävs så klart en underkjol. Eller i detta fallet två. Först en vanlig, där tyllen ger volym först nedanför höfterna. Och så ovanpå den, ett litet peplum (peplum är ett så mycket roligare ord än skört!) för att verkligen markera höfterna.
Många meter tyll, och många meter snedslå, som jag gjorde själv den här gången.
Till sist, tre timmar innan det var dags att åka ner till Lund och lämna in klänningen på sin docka var denna Dior äntligen färdig. Jag har verkligen hatat den längs vägen, men nu när den är klar - åh, jag älskar!
En hommage till Dior! (Men snälla monsieur, titta inte inuti...)

No comments:

Post a Comment

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...