Sunday, 4 January 2015

Från minimalism till maximalism, eller less is more is a bore och more is more

Jag har faktiskt varit med blogg förut. Två gånger till och med. Första gången var nog 2005-2006. Den lade jag ner. Ett par månader kring årsskiftet 2010-2011 hade jag en annan som handlade om trevliga onödigheter. Ett inlägg därifrån är fortfarande intressant. Även om bloggarna är raderade från nätet sen länge, så kände jag att det var dags att fräscha till det där inlägget från 2011. Det handlar helt enkelt om stil, utveckling och personlig smak.

Och vi börjar i den stora skalen, med husen. Som barn var jag ganska krusidullig och prinsessig av mig och tyckte nog att gammalt var finast. Men på arkitektutbildningen drillades vi hårt i God Arkitektur och God Smak. Ju vitare, renare och stramare desto bättre. Utsmyckningar, detaljrikedom, färger eller nickar åt det förflutna gjorde sig icke besvär utan genererade endast hård kritik på genomgångarna. Jag rättade in mig i ledet och blev en del av den monokroma rörelsen. Det tog mig flera år att komma ur det där vita avskalade träsket som jag lärt mig var "rätt" och tillbaka till det jag tycker är "rätt".

Vi var på studieutflykt (kanske 2003) och tittade bland annat på de här husen, ritade av Henrik Jais-Nielsen och Mats White och vinnare av Kasper Sahlin-priset 2000. Jag minns hur jag ohade och ahade, precis som mina lärare och kursare. Jag tycker fortfarande de är ett gott tillägg av sin tid, och passar fint in i stadsbilden. Men vackra? Nej.
Kvarteret Slottet Helsingborg Jais-Nielsen & White Kasper Salin 2000
Att det ligger sekelskiftesbakelser precis bredvid märkte jag inte. Jag såg överhuvudtaget inte dessa drömhus i nationalromantik och jugend. Fågelkvarteren är idag ett av mina favoritområden i Helsingborg och har varit föremål för många små promenader, eftersom de ligger bara ett par kvarter bort från var jag bor nu.
Fågelkvarteren Olympia Helsingborg
Fågelkvarteren Olympia Helsingborg
Nästa steg i skalan är min bostad och hur min stil förändrats där. De här bilderna av min förra lägenhet togs visserligen till försäljningen, så det är ju lite uppstädat och undanröjt, men inte bisarrt mycket. När jag ser dem nu är jag inte det minsta förvånad över att jag inte trivdes vidare bra, och att min ihållande känsla av den lägenheten är kyla.
Matplats lägenheten 2009Vardagsrum lägenheten 2009
Men så har jag ju också konstaterat att vita rum gör en dum i huvudet... Det har jag rått bot på i min nuvarande lägenhet. Soffan är densamma, men annars har jag sålt de nytillverkade möblerna i den takt jag hittat nya gamla. Det tog flera år innan "rätt" matgrupp dök upp på auktion! En soffa i sammet står för övrigt högt på önskelistan...
Matplats lägenheten 2014
Vardagsrum lägenheten 2014
Och så den tredje skalan - klädmässigt. Avskalat har väl inte direkt varit min melodi. Det har alltid varit mycket vilja och mycket personlighet. Vissa gånger kan jag se det som lyckat även i efterhand, väldigt många gånger inte. Men jag trivdes oftast i det då. Det har också hängt ihop med synen på min kropp. Som tonåring och ung 20-nånting ville jag gärna ha den där långa, smala siluetten som syns i modepressen, och som passar så bra ihop med det där vita och avskalade. Inte så att det var ett stort bekymmer, men det skavde lite.
Stina 2004
Stina 2014
Svart och avskalat på fest 2004 - och varken svart eller avskalat efter fest 2014 (eller rent tekniskt var det faktiskt 2015...).

Jag har försökt spåra förändringen bakåt. När jag flyttade in i den här lägenheten 2009 och var det ingen tvekan om att det skulle vara färg på väggarna, gamla möbler och fler grejer. I samma veva blev det mer och mer klänningar, och sen mer och mer vintage och egensytt. Fast jag använde vintage långt innan det, men inte alltid. I högstadiet klippte jag av mig allt hår för att bli 60-tals mod, och jag minns ett gäng hippieklänningar från samma tid och under gymnasiet. Mammas 70-tals mockajacka slogs jag och min syster om och otaliga polyesterskjortor med snibb. Stilförvirringen fortsatte i student-Lund med allt från vintage balklänningar till t-shirts med pop-tryck. 2007 kom Joan i Mad Men, med otroliga kurvor, färger och kläder och med det hela 50-tals och vintagevågen och ytterligare pusselbitar föll på plats. Från 2010 och ett par år framåt gick jag i intensiv terapi och lärde känna mig själv på riktigt. Jag skulle tro att det är det som gjort att jag nu inte bara säker på vad jag tycker om - jag vågar stå för det också.

About finding my style and what I like, and how I went from minimalism to maximalism; from white to colour, from simple and unadorned to elaborated and complex. It's all about knowing yourself - and daring to show it. 

No comments:

Post a comment

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...