Wednesday, 4 March 2015

En annan slags vintagehimmel

I London fick jag en chans jag nog aldrig trodde jag skulle få; och som är drömmen för vilken synörd och vintagenörd som helst. Jag fick undersöka riktig, riktig couture från 1950-talet. Jacques Fath, Hardy Amies, Balmain och Christian Dior. Det var jag, sju coutureplagg (som jag själv valt; det åttonde av Balenciaga var för skört för att ta fram) och en väldigt hjälpsam kurator.

När vi bokade Londonresan i höstas började jag min vanliga research - vilka museum ville jag gå på, vilka vintageaffärer, loppisar och tygaffärer? Victoria & Albert Museum kändes som ett givet besöksmål, och nånstans gömt på deras hemsida upptäckte jag The Clothworkers' Centre for the Study and Conservation of Textiles. Utan att riktigt våga tro det, insåg jag att möjligheten fanns också för mig - utan koppling till universitet, stipendier, bokkontrakt eller frilanskontrakt. Jag fick visserligen skriva ett letter of introduction och berätta varför just jag skulle få tillgång till deras enorma arkiv men det var inte så svårt - snälla, snälla, snälla det här är min passion! 

Ett besök är två timmar, förmiddag eller eftermiddag. Man får titta på max 8 plagg per pass. Valet gör man ur deras katalog - den rymmer över 1 miljon objekt. Det är ju ganska lätt för mig att smalna av urvalet (Fashion, 1940-1965) - men det var ändå drygt 500 objekt att göra mitt val från. (Väl där fick jag veta att de har 100 000 objekt i textilarkivet - från små tygbitar till stora väggbonader. Just då kände jag ganska starkt för att slå ner (den mycket snälla) kuratorn och sno hennes passerkort.) Jag ville ha en bra blandning av plagg - någon överdådig aftonklänning, någon enklare vardagsklänning, någon dräkt, någon kappa... Jag skulle tro att jag höll på med det där valet i en dryg månad. (Jag sa att jag är en nörd. En noggrann nörd.)

Fredagen var dagen D. Vi började med Natural History Museum, men jag var ganska spattig och kunde inte alls koncentrera mig på dinosaurier. Taket fascinerade mig mer. 
Tak Natural History Musuem
Efter en promenad i vårsolens glans landade vi på Babylon Roof Gardens, där vi först hälsade på flamingos (!) och sen åt min bästa födelsedagslunch. Att hitta ett ställe i London som har fine dining, möjlighet att boka bord och välkomnar barn var inte enkelt - men här lyckades jag. Barnen kunde färglägga flamingos och vi andra kunde dricka prosecco, och sen åt jag kronärtskocka till förrätt och anka till huvudrätt och drack ännu mer prosecco. 
Flamingos Babylon Roof Gardens
Anka prosecco Babylon Roof Gardens
Sen pussade jag familjen hej då och ångade - lite lullig av bubblet - en halvtimme västerut och möttes till sist av Blythe House.
Clothworkers' Centre Blythe House
"Hello Stina, welcome! We've been waiting for you. Please mind your fingers when you close the gate" sa den oerhört brittiske och jovialiske säkerhetsvakten i porttelefonen när jag ringde på. Jag fick besöksbricka, besöksarmband, skriva in mig i besöksboken och skriva under avtalen om att inte publicera mina foton.

Ja, det är tyvärr sant. Jag får inte visa ett enda av de 146 bilder jag tog. (Men jag var förvånad över att jag fick fotografera överhuvudtaget!)
Clothworkers' Centre Blythe House
Men den här får jag visa. Kamera, anteckningsbok och blyertspennor var det enda jag fick ta med mig in. En mycket ung och mycket vänlig kurator hämtade mig och en annan researcher och ledde hos genom den ena låsta dörren efter den andra till en stor ljus sal, med stora bord och massa arkivskåp och bokhyllor i mörkt trä längs väggarna. På ett av borden låg mina tre första objekt upplagda, och dealen var att jag inte fick röra.

Jag fick inte röra. Varje gång jag ville se inuti eller på baksidan av ett plagg fick jag vinka till mig den unga vänliga kuratorn som satte på sig sina handskar, och vek och vände med oerhörd kärlek och försiktighet. När jag var färdig med de första hängdes de upp på sina sidengalgar och stoppades i sina påsar (kändes som tältduk) igen och deras stora etiketter med foton, namn och vikt fästes på påsen, och nya plagg lades fram.

För att det här inlägget inte ska bli alltför bisarrt långt får det bli en del två med vilka plagg jag faktiskt varit centimeter ifrån. Tills dess - jag hittade en fantastiskt bra artikel om Clothworkers' Centre på Blythe House. Läs den - och boka ett eget besök!

About an opportunity I never thought I would get; the dream for any sewing or vintage nerd - the chance to examine true couture from the 1950's. Jacques Fath, Hardy Amies, Balmain and Christian Dior. While planning my trip to London, I discovered that you can visit the archives of the textile collections at  Victoria & Albert MuseumThe Clothworkers' Centre for the Study and Conservation of Textiles. I only needed to write a letter of introduction and explain why I wanted to view the collection. (Not so difficult - please, please, please this is my passion!) I could choose the garments myself from their online catalogue and had to narrow it down to 8. (Once there, I was told by the very young and the very nice curator that they had over 100 000 textile objects there; from small swatches to large tapestries).

The day started with Natural History Museum where I was more into the roof than the dinosaurs, then the perfect birthday lunch (duck, prosecco and flamingos) at Babylon Roof Gardens before heading to Blythe House where the archives are and being greeted by a very friendly security guard. I had to sign in and sign the papers that I'm not going to publish any of my photos. 

That's right. I can't show you a single one of the 146 photos I took of the clothes. (But I was extremely surprised that I was allowed to take photos at all!) The only other things I could bring was a notebook and pencils. Me and another researcher was shown to a large, bright room with archive cabinets and bookcases in dark wood, and a large table where my chosen objects where laid out; and the deal was that I couldn't touch. 

I couldn't touch. Every time I wanted to see inside a garment or the back of it, I had to signal to the young friendly curator, who put on her gloves and folded and turned with a lot of care and love. 

Since this post already is a mile long, I will show you the clothes I studied in another post. Until then, here is a great article about Clothworkers' Centre på Blythe House - read it and book your own visit!

No comments:

Post a comment

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...